Jag och fastan.

Som jag lovat tidigare idag vill jag skriva lite om mig själv och mitt eget fastande. Så den som inte är intresserad av den personliga delen får hoppa över det här inlägget. :-D

Det är väl fem eller sex år sedan att jag för första gången blev medveten om att fastetiden finns. Ironiskt nog hade jag då redan läst till präst i ett eller två år. Men jag är uppvuxen i den reformerta traditionen som inte lägger tonvikt på "de yttre tingen", så det känns i stort sett inte alls att det är annorlunda tid på kyrkoåret.

Men då i alla fall kände jag framför allt en längtan. En längtan efter att göra något speciellt av den här tiden, att viga den åt Gud. Det var (och är) ett andligt projekt för mig, ett sätt att komma närmare och djupare i min gudsrelation. Ett gudsbegrepp som jag alltid tyckt om är det som Paul Tillich beskriver. Han menar att Gud är det eller den som du ytterst är beroende av. Jag är – som de flesta människor – beroende av många olika saker och människor. Men ytterst – det är på Gud som alltihop hänger. Det jag ville var att bli mer medveten om de andra saker som jag var (och är) beroende av och min relation till dem. Det gällde då framför allt mat och datavanor.

Så jag bestämde mig för att avstå allt godis och all choklad och att inte slå på datorn innan jag kom hem på kvällen (alltså inget surfande på morgonen, typ). Det gick ganska bra, och förutom att jag upptäckte att det faktiskt går att vara på gott humör utan choklad, så mådde jag bättre av all frukt jag åt.

Och så upptäckte jag en sak till, som jag inte räknat med. Det finns nämligen godis och choklad överallt! Därför blev varje gång jag avstod till en bekännelsehandling. Ibland tyst, som när jag gick förbi godisavdelningen i affären. Och ibland uttalat, när jag tackade nej till en tårtbit eller bad om att få något annat än chokladmüsli till frukost. Bara ibland följde ett samtal: – Varför duger inte det (längre)?
– Jo, för att jag inte äter choklad under fastan.
– Vad är det för nytt påfund?
– Det är faktiskt inte nytt alls…

För att korta ner den berättelsen: Så gör jag än. Inget godis och ingen choklad under fastan. Sedan några år försöker jag också avstå alkohol. Och det där med datorvanorna… Sedan min första fasta har jag bara in undantagsfall slagit på datorn på morgonen.

Försök själv, är min utmaning till dig som läser detta.
Härma inte mig, om inte choklad och godis också är ditt problem. Ta något annat. Sluta surfa mållöst eller låt tv:n vara avstängt på vardagskvällar. Eller vad det nu är…

Det bästa med fastan är medvetenheten som förändringen innebär. Och så är det den himmelska smaken av den första chokladbiten i påsknatten, efter påsknattsmässan. Med omsorg har jag valt sort och smak redan innan. Jag tar den med mig i fickan och efter mässan, när ”Vad ljus över griften” är sjungen och jag kommer ut i den ännu mörka (men ack så ljusa) natten, då tar jag fram den och stoppar den i munnen. Aldrig har en chokladbit smakat så himmelsk.

Vilka är dina erfarenheter? Skriv gärna en kommentar, det går också anonymt.

Nu, mina vänner, ska jag äta min sista semla för i år. För sådana blir det inte heller under fastan.

Sov gott!

Steffen