En liten fasteteologi, del 1

Det här är det första inlägget i en liten serie. Det ska bli en fasteteologi, bestående av flera delar. Den första delen undersöker fastan utifrån en luthersk synvinkel.

Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka. Det betyder enligt kyrkoordningen att vår tro, bekännelse och lära är:

grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasiska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530…

Följden av detta är att allt vi gör och lär ska vara väl grundad i Bibeln och dess tolkningen ska stämma överens med bekännelseskrifterna. Därför är det viktigt att vår fastetid inte bara är en kristen "grej" utan att vi har tänkt till kring teologin. Ett litet utkast till en påbörjad fasteteologi vill jag presentera här.

Den mest grundläggande tanken i en luthersk kyrka är den om människans rättfärdiggörelse genom tro. Det är den insikten som Martin Luther står för: Att människan inte kan rättfärdiggöra sig själv genom sitt eget handlande. Denna insikt är central för Luthers etik:

Ingen kristen människa är förpliktigad till goda gärningar som Gud inte har befallt. Hon får alltså äta vad som helst när som helst.

Det är viktigt att vi tänker på. Inom delar av den lutherska traditionen finns en rädsla inför sådana gärningar som inte Gud har befallt. De kan förvirra oss människor, och så tänker vi omedvetet i alla fall att vi kan förtjäna oss Guds nåd eller kommer närmare Gud. Och det är ju så fel.

Snarare kan man förstå fastan som ett individuellt träningsprogram. Så skriver Luther i sin predikan om de goda verken:

Jag vill inte prata om att några fastar men ändå dricker alldeles för mycket. Eller att några fastar på så mycket fisk och annan mat att de skulle komma närmare fastans tanke om de som vanligt åt kött, ägg och smör. … Om nu någon tycker att det är svårare att avstå fisk än att avstå ägg och kött, då ska han äta fisk och inte kött och ägg. Å andra sidan, om man tycker sig bli förvirrad och galen av fastan och om man får ont i magen, … då ska han låta bli att fasta och äta och sova och vila som vanligt, när det behövs till hälsans uppehälle.

Fastan är alltså inget påbud, utan snarare en möjlighet. I dopläran finns tanken att människans uppgift är att leva i sitt dop. Det innebär rätten till ett gott liv och viljan att välja de rätta vägarna i livet. Luther själv beskriver detta i lilla katekesen:

Vad betyder detta dop i vatten?
Det betyder att den gamla människan i oss genom daglig ånger och bättring skall dränkas och dödas med alla synder och onda lustar och att en ny människa dagligen skall framträda och uppstå, som skall leva evigt inför Gud i rättfärdighet och helighet.

Här talas det om daglig ånger och bättring. Det tolkar jag som en uppmaning till medvetenhet om det egna livet. Människan är inte maktlös gentemot det liv hon lever. Genom hennes val formar hon själv sin vardag och sitt liv. Att leva i sitt dop betyder alltså – ursäkta det gamla uttrycket – att leva anständigt.
Detta kommer väl mycket närmare ett lutherskt fastebegrepp.

Då blir fastan inte ett försök att vinna rättfärdighet inför Gud, utan istället ett försök att som Guds älskade barn leva ett anständigt och gott liv. Det innebär att stanna upp och fundera på vad vi egentligen håller på med, hur vi har det och hur vi vill ha det.

Och så finns som litet extra ett tydligt evangelium: Du måste inte vara duktig på att fasta för att vara Guds älskade barn. Men eftersom du är Guds älskade barn har du kraften att ta ditt liv i egna händer och gestalta det så att du blir till din egen och dina medmänniskors glädje.

Kommentera gärna om du har frågor eller synpunkter!