Att bryta fastan

Jo, vad händer nu när man bryter sin fasta.
För det första är fastan till för vår egen skull. Gud bryr sig inte så mycket, i alla fall blir han inte arg om vi bryter fastan, oavsett om det är medvetet eller ej.

1. Att bryta fastan medvetet
Enligt traditionen får fastan brytas på söndagen. Alla söndagar är små påskdagar, då kyrkan firar att Jesus är uppstånden. Därför är det inte nödvändigt att uppehålla fastan på söndagar. Så om du vill bryta den någon gång, så är det en söndag du ska välja.
En särskild roll har midfastosöndagen, tre veckor innan påsk. Där är temat ”Livets bröd”, och den markerar dessutom att hälften av fastan är förbi.

Det kan också finnas andra anledningar att bryta fastan. Om den egna födelsedagen infaller i fastan till exempel tycker jag att det går bra att bryta den då. Eller när man blir sjuk och behöver mer kraft som vanligt. Dessa exempel gäller matfasta, men om du söker jobb, till exempel är det ingen idé att mobilfasta. Listan kan fortsättas…

2. Att bryta fastan omedvetet
Det har hänt mig många gånger. På kvällen eller någon dag senare kommer du på att det visst var chokladflingor på kaffet du drack. Eller att du visst, helt omedvetet, stoppade några godisbitar i munnen.

På jobbet retar vi ibland varandra med att ”förföra” varandra. Erbjuda godis åt den som fastar, sätter en kopp kaffe framför den som avstår… Det händer att man blir svag. Det är lätt att avstå godis när de inte finns i närheten. Men står det en stor skål på bordet, direkt framför dig – då är det inte lika lätt. Nu har det hänt och du har brutit din fasta. Och? Att du var svag för godis visste du ju innan, annars hade du inte valt att avstå.

Det är helt okej, och det finns en fördel: Det visar oss hur självklart alla saker ändå är, och att fastans takt och inställning har satt sig i våra huvuden. För annars hade vi knappast, flera timmar senare, kommit ihåg en sådan här detalj. Allt är alltså bra!
Skäms nu inte eftersom du inte var stark nog eller så.

3. Sammanfattning
För allt det här går inte ut på att du måste fasta för någon annans skull. Det är för din skull. Och därför är det ingen som du behöver redogöra för.
Du avstår får att må bättre. Mår du istället sämre i längden, då är det ingen idé att fortsätta.

Jag har alltid känt en befrielse när jag nått min gräns och fått inse min egen svaghet.

Hoppas du mår bra nu under fastan – om inte, hör gärna av dig via kommentar eller epost!