Betraktelse i Påsknatten 2011 (”Genöm död till liv”)
Job 19:25–27; Ef 2:1–6; Joh 20:1–10
Över hela världen ekar denna natt vår påskhälsning. Kristna i alla delar av världen hälsar varandra genom att glatt ropa som vi har gjort: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden.
Det finns en liten berättelse ur förra Sovjetunionen. Den utspelar sig en påsknatt i en liten ortodox kyrka vid utkanten av Moskva. Prästen håller på med predikan, när en högt ansatt kommunist plötsligt ställer sig upp. Han harklar sig och när prästen tittar frågande på honom så säger mannen: Vad har du för bevis på att Jesus verkligen är uppstånden? Då vänder sig prästen mot församlingen och säger: Kristus är uppstånden! Och hela församlingen svarar glatt och högt: Ja, han är sannerligen uppstånden. Där ser du, sa prästen till den kritiska kommunisten.
Detta rop är förenande för kyrkan världen över. Det är inte i alla traditionen som påsken infaller på samma dag, men överallt finns denna hälsning. Ja, han är sannerligen uppstånden. Nu vore det inget särskilt med hans uppståndelse om inte den hade betydelse för oss. Om Kristi uppståndelse inte var avgörande för oss skulle vi nog knappast komma ihåg den, år efter år. Då vore det lika bra att hälsa att Kejsaren har besegrat Karthago. Ja, han har sannerligen besegrat Karthago.
Men det är inte samma sak, eftersom Kristi uppståndelse har betydelse för oss. Kristus är uppstånden – det går lika bra att säga: Jag är uppstånden. Och du är uppstånden! Om Kristus är huvudet och vi är lemmarna, då kan det inte finnas någon uppståndelse för huvudet utan att också lemmarna uppstår.
Du kan inte tro på Kristi uppståndelse men inte på din egen uppståndelse, så har Martin Luther sagt i en påskpredikan. För det är samma sak. I och med Kristus uppstår också du och uppstår också jag. Det är ett glädjebudskap eftersom det sätter en bäst-före-stämpel på denna värld och framför allt på allt det jobbiga och onda som hör denna värld till. Särskilt på döden! Men också den uppståndne Jesus, som har en förhärligad kropp, bär korsfästelsens sår. Att uppstå, att förhärligas med honom betyder inte att slippa världens lidanden. Vi slipper inte ens dö.
Men denna natt föddes människornas tillit till att döden inte är slutet. Att det också i förstörelsens och ondskans och mörkrets ansikte finns ett hopp som inte går att få död på. Detta hopp ger vidare med påskropet: Gud har gjort oss levande med Kristus, i denna natt, för så många år sedan. Det beror inte på om vi duger, vad vi förtjänar, om vi lyckas, hur mycket vi äger eller hur vi har det.
”Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus – av nåd är ni frälsta – och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.”
Kristus är uppstånden!
Ja, han är sannerligen uppstånden.
Amen.
Betraktelsen har inspirerats av en påskpredikan som Gustaf Wingren höll 1979.
Om vikten av att stanna kvar
Predikan på Långfredagen 2011 (”Korset”)
Jes 53:1–12; Hebr 10:19–25; Joh 19:17–42
Rosa var 65 år när hon fick beskedet. Hon hade cancer, och de skulle försöka operera bort den. Tre år senare var hon fortfarande sjuk. De hade opererat och hon hade tagit cellgifter och legat i bestrålningsapparaten i oändligt många timmar, kändes det som. Det som hon inte velat tro hade blivit sanning så småningom. Hon skulle dö.
Läkaren som överlämnade budskapet var den ende som tittade henne i ögonen och kunde säga det: Du ska dö av den här sjukdomen. Vi kan inte göra dig frisk igen. Ingen annan orkade vara så tydlig och så ärlig. Hennes barn orkade inte komma ner i den djupa sorgen och smärtan som hon kände. De orkade inte hålla ut med henne. ”Det kommer att bli bra igen, ska du se.” Så försökte de trösta sig själv och också henne, men det var inget som kunde trösta henne. Hennes man stod inte ut med hennes rum och alla apparater. Var de ute gick det bra, men i rummet kände hon hur spänd hon var och hur mycket han längtade därifrån.
Personalen som jobbade på avdelningen visste att hon inte skulle bli frisk. Ändå försökte de hålla humöret uppe. Vem kunde klandra dem, tänkte hon. Det är ju ingen människa som orkar utsätta sig för så mycket smärta och hjälplöshet och sorg varje dag, utan att bli galen så småningom.
Det är så lätt att ha ett ”men” tillhands. Ett ”men” som säger att så farligt är det väl ändå inte, det du känner eller det du har gjort. Ett ”men” som förtröstar på att det ska ordna sig ska du se. Ingen anledning till oro eller sorg. Ett ”men” som säger att det inte är så illa som det ser ut, bara man inte förlorar hoppet. Detta ”men” tillhör farligheterna i mötet mellan två människor.
För ett sådant ”men” tar inte djupet i mänskligt liv på allvar. Ett sådant ”men” är alltid på ytan och tränger aldrig ner i de dolda djupen. Och det är så världen ser ut: Det är betydligt mer långfredag än påskmorgon, än så länge. Det är den värld vi är satta att leva i och att hjälpa varandra med att stå ut med.
Det är kanske det som Rosa och alla de andra som finns djupt i mörkret behöver. En medmänniska som inte har så mycket tröstande att säga utan som finns till och som faktiskt för en stund är beredd att bege sig dit hon är. Ja, Rosa, du kommer att dö av den här sjukdomen. Jag kan inte hjälpa dig. Men jag kan stanna en stund.
Det är svårt, men det är ingen som har sagt att det ska vara lätt. Men på detta vis, genom att gå ner i djupet och smärtan och sorgen blir vi till Kristi lärjungar och sändebud för varandra. För det är det han gjorde: Att gå ner i dödens djup och härda ut där. Utan lindrande eller tröstande men. Han led med alla de lidande och dog med alla de döende.
Där stannar vi idag. För om vi förser långfredagen med ett sådant där ”men”, då går vi förbi djupet, då stannar vi på ytan. Bara om vi är beredda att stanna i hopplösheten och att härda ut i meningslösheten, bara om vi orkar vara där nere, där livet gör riktigt ont, bara då kan vi får en varseblivning och en förnimmelse av viken nådegåva och vilken överraskning påsken och uppståndelsen verkligen är.
Triumfbågen och ryttarstatyn
Predikan på Palmsöndagen 2011 (”Vägen till korset”)
Sak 2:10–13; Fil 2:5–11; Joh 12:1–16
När man vandrar genom Rom, den eviga staden, så kan man se triumfbågar. De har stått det sedan antiken och vittnar om stora krigsherrar och deras seger, krigen som de har vunnit. Konstantinsbågen till till exempel, som står vittnar om Konstantins seger över Maxentius år 312. Jag kan tänka mig hur han gjorde intåg när han kom tillbaka efter kriget och tillsammans med sina legionärer tågade in genom någon port. Det är så som segare ska välkomnas.
Så berättar också Johannes om när Jesus ankom till Jerusalem. Som en kung, som kommer tillbaka efter en lång och utdragen kamp. Som tas emot med glädje och tacksamhet och stora förväntningar. Folket tog palmkvistar och hälsade på honom. Andra evangelister berättar att de till och med lade sina kläder framför honom på vägen. Och folket sjunger: Välsignad är han som kommer i Israels namn. Sången som är tänkt för en kung, som genom sin seger räddar staden Jerusalem och hela folket Israel.
En liten detalj stör bilden: Vanliga kungar och romerska kejsare kom på majestätiska hästar eller i hästvagnar, men inte till fots eller på en åsna. Ni kan ju tänka på den mäktiga ryttarstatyn som Karl IX har fått vid Kungsportsplatsen i Göteborg. Men Jesus har ingen häst. Han kommer på en åsna – och om de trodde man då detsamma som man tror om dem nu. Den här lilla detaljen påminner oss om att Jesus inte är som vilken kung som helst, och att det som väntar på honom i Jerusalem är långt ifrån glamouröst och vackert. Johannes ger oss små glimtar i berättelsen om middagen hos Lasaros, som står precis innan intåget. Jesus talar om sin begravning. De bestämde sig för att döda Lasaros också – också, det är som en påminnelse. Jesus ska dödas, när han kommer till Jerusalem. Vi vet hur denna vecka slutar: Med förräderi, hån, plåga, skymf och slutligen döden. Det ankommer alltså på perspektivet, om vi vill se en kung som gör triumfintåg efter en stor seger eller om vi vill se en dödsdömd man, som går mot korset och som vet mycket väl att han inte kommer att överleva veckan som väntar.
Det finns sådana här bilder där man kan se olika saker i en och samma bild. Kanske har ni ett en sådan optisk illusion någon gång. En bild på en kvinna, men beroende hur man tolkar den kan det vara en ung kvinna som tittar mot vänster sidan, eller så är det en gammal kvinna som tittar mot högra sidan. Eller det finns en annan variant, från den ena sidan är det en hare och från den andra sidan en hare. Eller de två ansiktshalvor, som är vända mot varandra, och där konturerna precis liknar en vacker vas.
Så är det också med berättelsen om Jesus när han tågar in i Jerusalem. Och så är det nog också med människolivet. Livet är kort och sårbart, och allt för många gånger påminns vi om att inget är så självklart som det ser ut. Vi kan vara ganska rädda ibland, för hur mycket är egentligen mitt liv i jämförelse med Guds evighet? Men å andra sidan kan vi också känna de där ljussfyllda ögonblick, när vi anar att livet är en gåva av Gud, en gåva som i sig själv bär ett löfte. Ett löfte om ännu mycket mer.
Människorna ropar. ”Hosianna i höjden!” ekar det genom gatorna i Jerusalem. Också detta rop är en sådan illusion, som det går att vrida och vända på. Det låter i våra ögon nästan som hurra, och det är ju också med den känslan vi sjunger det när det kommer i gudstjänsten. Hurra – kungen kommer. Välsignad vare han! Men det är ett hebreiskt ord som i grund och botten betyder ”Hjälp oss!” Det är samma mening som det grekiska Kyrie eleison. Förbarma dig, hjälp oss.
Så hyller människorna honom. Bara om ett par dagar kommer de hatar honom och kräva att de ska avrätta honom och sätta en mördare på fri fot istället. Det är under denna veckan, som börjar idag, som ryttarstatyn och triumfbågen blir till ett kors. Men Guds logik är att det är precis så som det skall vara. Jesus är en segerrik konung, och han är en sådan konung i och med att han lyder och tjänar och villigt offrar sig själv.
Detta är palmsöndagens evangelium: Det är Jesus som bär oss när det blir mörkt i livet. Som tar våra synder på sig själv, som lider vår nöd och dör vår död. Som delar den våld som används mot oss. Men när vi vrider på bilden, så ser vi att det är samme Jesus som går med oss på ljusets väg, som är en kung som visar sin makt i sin svaghet. För det är Guds plan med dig och med mig och med hela världen. Gud vrider på en sådan där optisk illusion. Och Gud förvandlar dina tårar till jubel, din sorg till glädje, dina synder till näring, din sjukdom till växt, din hat till kärlek och din tro till visshet.
Han gjorde det för oss.
Predikan på Femte söndagen i fastan 2011 (”Försonaren”)
4 Mos 21:4–9; 1 Joh 1:8–2:2; Joh 3:11–21
För några veckor sedan började en kollega till mig en debatt i Kyrkans tidning. Hon hade läst fastepsalmerna och hon hade kommit på att hon tyckte att det var en förfärlig gudsbild och än ännu värre människobild, som framkom i de flesta psalmerna.
Till exempel psalm 135, som vi har sjungit inledningsvis: ”Se vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider att skåda hur Jesus Krist, Guds Son, i syndares ställe lider”. Att det behövs någon som lider i vårt ställe, det tycker hon är högst orimligt, och så drar hon följande slutsats, och den citerar jag i ordalydelse:
Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!Vad tycker nu vi, upplysta människor, om detta? Är vi beredda att hålla med – eller ska vi säga emot?
Den första tanken är väl att den här kritiken ändå är rimligt. Vi är ju självständiga och upplysta. För oss hade väl ingen behövt dö? Och framför allt inte Jesus, Guds egen son? Vi har ju ett bra liv, varför ska vi tjata om synden som förstörande kraft? Och om vi behövde det där, frälsning, då skulle vi väl kunna skaffa oss det. Och kan vi inte det, jo, då kan det inte heller vara så himla viktigt. – Jag tror att det är många som tänker i sådana här banor, och det är ju också lite grann tidsandan sedan upplysningen: Människan – jag själv – har hamnat i centrum för mitt eget tänkande.
Det finns ett alternativ enligt min kollega som har skrivit debattinläggen som jag citerade ovan. Så här skriver hon, åter igen citerar jag ordagrannt:
Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!I och för sig har hon säkert rätt. Vi behöver snacka mer om världen och livet, så som de är. Inte så mycket ur ett kristet perspektiv eller ur ett kyrkligt, utan framför allt ur ett mänskligt perspektiv.
Och så har vi hört en del ur samtalet mellan Jesus och Nikodemus. Egentligen är det ingen samtalsdel vi har hört utan bara ett av de kryptiska svaren som Nikodemus får på sina frågor. Frågan som Jesus svarar på var hur det kan gå till när man föds av anden. Det är nog bra om vi smälter svaret i bitar. Och idag räcker det om vi väljer två verser:
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. (Joh 3:16–17)Det är framför allt Gud som handlar när det handlar om vår, människornas, frälsning. Det är Gud som älskar världen, det är Gud som sänder sin son till världen för att världen ska räddas. Det är inte vi som ska göra en himla massa saker och kärleksfulla gärningar för att räddas. Det är Gud som handlar.
Nu säger kritiken som jag inledningsvis har citerat att vi just inte alls behöver räddas eftersom skapelsen inte är fallen. – Jag håller inte med. Hur förklarar man det där, att skapelsen inte är fallen och inte behöver någon räddning, hur förklarar jag det för barn som precis har förlorat sin mamma i cancer? Hur förklarar jag det för människorna i Japan som har förlorat många anhöriga och vänner i 15-meters-tsunamin som tog med sig allt, utan hänsyn? Hur förklarar jag för mobbingoffer och sjuka, för de glömda barnen och de ibland ännu mer glömda äldre?
Och sedan får jag inte det att gå ihop för mig själv, heller? Om de nya budorden nu är kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Om dessa är de nya buden, jo, då kommer jag inte särskilt långt med min självrättfärdiggörelse. För så gärna jag än vill, och verkligen försöker, jag förmår inte älska alla andra människor precis lika mycket. Jag är inte barmhärtig och god hela tiden, jag har mer feghet än mod och självkänslan och självförtroendet – jo, det har jag, men långt kommer jag inte på det.
Jag tror inte att det där med försoning handlar om att Gud kräver ett blodoffer för att försona sig med oss människor. Det handlar inte om att han kräver sin egen sons slakt för att kunna förlåta. Och det är kanske där den stora missförståelsen av min kollega som skrev debattinlägget ligger. Jag tror inte på en Gud som kräver blod. Och framför allt inte sin egen sons. Men det är synden och förstörelsen som kräver offer. De får alltid konsekvenser. De håller hela tiden på att motverka skapelsen, och det är krävande att ge sig i kast med destruktionen. För synden och döden är uttryck för samma sak, för destruktionen. Det är motsatsen till skapelsen. Och när synden vinner, då mynnar den ytterst ut i döden. Och då tar skapelsen slut.
Men Gud tar vår synd på sig och delar vår död. Där, i delandet, vid gränsen mellan meningen och meningslösheten, möts Gud och människa. Där vi inte längre kan bestå, utan är utlämnade åt förstörelsen, där tar Gud över. Han ger sig rakt in, och han sätter sitt liv på spel.
Den Gud jag tror på tar oss människor på allvar, kanske till och med på mer allvar än vi själva tar oss. Gud tar vår glädje och vår lycka, våra lyckade insatser och vår kärlek på allvar, men han tar också allt det andra på allvar. Din ensamhet. Ditt misslyckande. Din rädsla. Ditt dåliga samvete. Din tvivel. Din ångest. Och din synd. Det du ställer till det med för dig själv och för andra. Gud tar det goda inom dig på allvar, men också det onda. Gud tar det på så mycket allvar han delar allt detta med oss människor. Han tar synden och döden på så mycket allvar att han delar dem med oss människor.
Egentligen är detta långfredagens budskap: Det där gjorde han för mig. För jag hade förlorat mitt liv i den här världen. Men han är Gud, mäktigare än jag. Och det är evangelium nog: Gud tar min rädsla och min synd, min andel i världens bortvändhet från honom, på allvar. Och för mig handlar det mycket om att jag känner mig tagen på allvar och känt igen som människa, som hel människa, med mörker och ljus. I en teologi som blundar för det mörka, som byter ut budskapet om en Gud som älskar världen och som räddar mig mot en massa etiska krav som barmhärtighet och godhet, då känner jag mig inte särskilt tagen på allvar.
Därför är jag glad idag, att få sjunga ut och överlåta mig själv. Jag är glad att inse att jag inte själv behöver sona att det onda som jag gjort. Det skulle jag aldrig orka. Men det har gjorts för mig. Och framför allt är jag glad att Jesus gick den svåra vägen för mig och att han kommer att gå den med mig, vid min sida. Eller snarare sagt. Att han redan nu går den vid min sida, att han går den vid din sida.
Han gick den svåra vägen upp till Jerusalem.
Han gick med sina vänner som skulle svika honom snart.
Han gjorde det för dem.
Han gjorde det för dem. (Sv.Ps. 442:1)
Rue du cherche-midi 8
Predikan på Midfastosöndagen 2011 (”Livets bröd”)
Ord 9:1–6; 1 Kor 10:1–6; Joh 6:48–59
Apollonia Poilâne är 26 år gammal. I Frankrike är hon kändis. Hon äger Frankrikes mest kända bageri. Det är ett familjeföretag i Paris som hennes farfar grundade 1932. Han öppnade ett bageri på Rue du cherche-midi 8. Den finns än idag.
Berättelsen bakom detta bageri är spännande. Apollonias farfar hette Pierre Poilâne och han hade bestämt sig för att baka stadens bästa surdegslimpor. Det var inte så lätt som det låter, eftersom folket tyckte mest om baguetter, och det fanns redan fyra baguette-bagare i samma gata. Men han hade bestämt sig: Det fanns två stora fördelar med hans surdegsbröd. För det första gick det att skära i stora skivor. Och för det andra höll det längre an baguetterna som ändå blev torra rätt så fort. I dessa bröd fanns inget annat än mjöl, vatten, salt och surdeg.
Han stod på sig, och idag är bageriet ett imperium. Brödet kallas numera för Poilâne-limpa, och det finns att köpa på flera ställen i Paris och London, och man kan beställa det på nätet också. Apollonia Poilânes far, som hette Lionel Poilâne, tog så småningom över. Han forskade och försökte att kombinera de bästa gamla metoderna med de bästa nya. Han kallade det för ”retro-innovation”. I fabriken utanför Paris bakar de sisådär ungefär 15.000 limpor varje dag. För hand. Det finns 18 vedeldade ugnar, och vid varje ugn bakar två bagare, i skift, dygnet runt. Fortfarande är det bara mjöl, vatten, salt och surdeg i bröden. Maskinen knådar, men allt annat görs för hand. Det är hantverk, en manufaktur, snarare än industri.
2002 omkom Lionel Poilâne. Han dog tillsammans med sin fru i en helikopterolycka. Då fick Apollonia, som då var 18 år, ta över. Hon tog så småningom en ekonom-examen och leder nu, med 26 år, Frankrikes mest kända bageri.
Det är något speciellt med ett riktigt gott bröd. Det finns ju många som har hoppat på den här surdegstrenden. Att baka eget bröd med inte så mycket mer som mjöl, vatten, salt och surdeg. De som bakar själv vet att det finns mer än Skogaholmslimpan och Polarbröd. Läs bara ingredienslistan på plastpåsen…
Det är det här basala, det enkla och det naturnära som vi kan ha i åtanke när vi tänker på Jesu ord: ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet.” Jesus väljer inte någon lyxmat att jämföra sig med. Han väljer något som alla vet vad det är. Kanske har ni lagt märke till det, att han alltid använder sig av de enkla tingen. Ljuset, vägen, brödet, vinet, ett får, en herde, ett mynt. Alla liknelser är enkla. Det finns två poäng med det. Den första poängen är att alla kan fatta vad han prata om. Och det är ju viktigt i sig. Men den andra poängen är att tron blir något som tillhör de enkla tingen. Det är inte komplicerat, det behövs ingen högskoleutbildning, man behöver inte ens kunna läsa för att förstå. Barn förstår, och vuxna förstår. Män och kvinnor, fattiga och rika. Tron är för alla – och så är också liknelserna.
Den som vill leva i detta liv som skaparen har givit oss behöver mat. Det kan vara bröd eller potatis eller grönsaker eller kött, vad ni nu vill. Utan mat – inget liv. Exemplen på detta är tyvärr också i vår ack så moderna tid många. Men det finns bara en enda mänsklighet som vi alla tillhör. Därför gör vi i årets fastekampanj ALLT för att utrota hungern.
Den som vill leva i evighet kan inte åstadkomma det med bröd – fastan Poilânes bröd smakar så himmelskt att man nästan kan tro det. Det går inte heller med medicin eller genom att frysa in sig. Det finns bara en som kan ge evigt liv – och det är Jesus: ”Brödet jag skall ge er är mitt kött, jag ger det för att världen ska leva.”
Det är på korset som vi får detta levande bröd. I och med att Jesus verkligen ger sitt liv och sin kropp för oss, och i och med att han på allvar utgjuter sitt blod, så blir vi mättade med livets bröd.
Och sedan fungerar bilden så här: Jesus är ju inte bröd. Han är ju en människa och Gud. Och så bildligt är också ätandet tänkt. Hur äter man Jesus – helt enkelt genom att tro på honom och att förlita sig på honom. Tänk att det handlar om att Jesus har givit sig själv för att förbli i oss och för att vi ska kunna förbli i honom. Redan då är allt klart, vid korset och vid påskmorgonen på Golgata.
Och då är att tro nästan som att äta. Man får tron utifrån, den spjälkas och byggs så småningom in i alla våra celler, in i hjärna och hjärta, i muskler och nerver, i hår och hud. Det är där Jesus vill vara – i hela dig. Inte bara i hjärnan, som en from tanke, och inte bara i hjärtat som en god känsla. Han vill nära hela dig och vara nära hela dig.
Genom att verkligen ge sin kropp och utgjuta sitt blod för oss har han förvärvat evigt liv. Det säger vi ju också efter mässan: Det är inte brödet som bevarar oss till evigt liv. Det är inte heller vår tro. Det är Herren Jesus. Må han bevara oss till evigt liv. Evigt liv kan man inte äta som bröd. Men det kan man tro på. Och det kan man lita på.
Sen så har kyrkan mycket gemensamt med bageriet Poilâne. Jag tycker att också vi ska syssla med ”retro-innovation”. Det är inte bara förnyelse som är bra. Inte allt som är nytt är också bra. Om väljer som Pierre, Lionel och Apollonia gjorde: Kvalitet före kvantitet i allt. Äkthet framför skenhelighet. Den bästa metoden, inte den nyaste. Då blir kyrkan kanske inte poppis. Men den kommer att bestå.
För efter att ha smakat Poilânes bröd, så är det min bestämda övertygelse att den som har smakat på det äkta brödet, som är den äkta tron, den äkta tilliten, den vill inte längre har något annat som kommer i en plastpåse med en massa konserveringsmedel i.
Nu börjar Gud på nytt…
Predikan på Jungfru Marie bebådelsedag 2011 (”Guds mäktiga verk”)
1 Sam 2:1–10; Kol 1:15–20; Luk 1:26–38
Om ni är väldigt tysta, och blundar för en stund, så kan ni höra myllret och vimlet. Bönderna som samlas till gudstjänst i Habo kyrka, för typ ungefär 200 år sedan. Kyrkan var full, det satt folk överallt. Pigorna och drängarna uppe på läktaren och det fina folket längst framme, på balkongerna. Idag är alla på glatt humör. Det är en festdag för kyrkan och framför allt för dem själva, för bönderna. Nu är vintern förbi, nu börjar våren.
Förr i tiden hänge nämligen årets indelning på kyrkoåret. Det var fyra stora festdagar som bestämde takten, de så kallade räppadagarna. De inföll allihopa på den 25 i en månad. Nu firar vi dem alltid på den helgen som ligger näst intill. Dessa fyra är juldagen i december, Marie bebådelsedag i mars, Midsommardagen i juni och så Mickelsmässa i oktober.
Idag är det Marie Bebådelsedag. Och så är det också våffeldagen. Också dessa två hänger ihop! Förr i tiden sa man till Maria nämligen också ”Vår fru”, och säger man det bara tillräckligt fort, så låter det som om man hade sagt våfflor. Och så var det ett bra tillfälle att bli av med alla ägg som man egentligen inte åt i fastetiden, men som hönsen ju i alla fall värpte. För de har ju ingen fastetid.
För bönderna i alla fall så betydde Marie bebådelsedag att den kalla årstiden var slut och att den goda tiden om året nu började, den kvartalen som sträcker sig fram till Midsommar. Det är också vid den här tiden om året då dagarna åter börjar vara längre än nätterna. Så bönderna tyckte om den här tiden, och särskilt om den här dagen. Kanske på grund av gudstjänsten, kanske också på grund av våfflorna. Vem vet.
Och så hör vi berättelsen om ärkeängeln Gabriel som kommer till Maria med budet om att hon ska bli gravid. Det är en märklig scen. Den där jätteängeln står mitt i vardagsrummet och säger: ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig.” Maria blir vad vi alla skulle bli: Hon blir rädd. Men det är inget i berättelsen som tyder på att hon blir så rädd att hon blir förlamad av rädsla och hamnar i underläget. Hon ställer en följdfråga och sedan verkar hon ha förstått vad ängeln vill. Hon avslutar samtalet och säger: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig så du har sagt.”
Det är det första mötet med Jesus vi gör i Bibeln. Det är här han blir till, det är redan här som Gud väljer att bli människa. Det är viktigt med Maria. I kyrkan tror vi att Jesus är hundra procent människa och hundra procent Gud. Det är viktigt. För hade han inte varit människa – hur ska han då veta hur det är att vara människa? Hur skulle han kunna förstå hur vi har det, du och jag? Och om Jesus inte hade varit Gud, hur skulle han då kunna hjälpa oss? Då hade han varit en lärare bland många andra, en filosof kanske, men antagligen hade världen glömt honom sedan länge.
Den här dagen handlar alltså om Jesus som är människa och Gud på en och samma gång. Jesus som vet hur du har det, bakom alla masker, de mindre och större lögner, bakom alla fiktioner, bakom murarna som du har byggt om kring dig själv. För Gud skyr inte det mänskliga, han kliver rakt in. Jesus vet också hur du har det bakom dina armar som du har lagt i kors, du som kanske tänker att det ändå inte finns något för dig här i kyrkan.
Tänk inte så! Tänk om Maria hade lagt armarna i kors och inte lyssnat till ängeln. Tänk om hon hade struntat i vad han hade att säga. Tänk om ängeln hade fått gå eller flyga därifrån utan att ha nått fram till henne överhuvud taget.
Maria känner att Gud inte är farlig. Hon känner att Gud litar på henne – och det är väl en stor tanke! Tänk att Gud litar på dig! Det är den erfarenheten: Gud litar på mig!, som gör att rädslan inte övermannar henne. Det är den erfarenheten som gör henne nyfiken och ödmjuk. Den erfarenheten att Gud litar på dem har Emma och Malin (Namn har jag som vanligt ändrat) gjort idag. För det är dopet: Gud som säger sitt ja till människan. Ja till Elisa och Ja till Malin och ja till alla oss andra. Att leva i sitt dop betyder då inget annat än att försöka ha en öppen, nyfiken, ödmjuk och bestämd hållning inför livet och inför Gud: Vi är dina tjänare, Herre. Din vilja ske. (Det ber vi ju faktiskt om i Herrens bön). Det kan vi bara försöka, och Gud må ge att vi kan vara så öppen, nyfiken, ödmjuk och bestämd som Maria.
Samtidigt är det där med förebilden farlig. För vem av oss är så from och så modig som Maria? Snarare är det väl så att vi misslyckas, misströstar och tvivlar oftare. Men vad som än händer i Malins liv och i Emmas liv och i ditt liv och mitt. Oavsett om du lyckas eller inte. Guds ja, det där ”Var inte rädd”, rubbas aldrig.
Det rubbas aldrig, det som Gud har lovat:
Se, jag är med er, alla dagar, till tidens slut.
När det brister…
Predikan på Andra söndagen i fastan 2011 (”Den kämpande tron”)
Jes 61:1–3; Hebr 11:23–27; Mark 14:3–9
Kvinnan som smorde Jesu fötter är ett helgon. Det är Jesus själv som helgonförklarar henne med en gång: ”Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Jesus säger att hon är en förebild i tron – och det är ju detta som helgon är.
Det är ju en ganska märklig scen som Markus berättar om för oss. De ligger till bords, måltiden pågår, och plötsligt kommer kvinnan in. Hon säger inget, utan bara går fram till Jesus, bryter sönder flaskan och häller alltihop över hans huvud. Det sägs inte ett ord, varken innan eller efter. Alla är tysta, kan jag tänker mig. Så stor är överraskningen, så oförskämd är kvinnan, så ovanligt är situationen. Först efter några minuter kommer samtalet igång igen. Och det som är typiskt för oss människor, kanske särskilt för oss män, händer. Avunden slår till. Alla vet i sina hjärtan att något stort och väldigt kärleksfullt har hänt. Men de som ligger till bords med Jesus lovprisar inte kvinnan för vad hon har gjort. Skitsnacket börjar: Vilket slöseri! Så här kan vi inte ha det! Tänk om man istället…
Bara att de säger ”man” säger ju en hel del. Det är allmän moral de pratar om, inte vad de själv hade gjort. De tänker opersonligt och allmänt. Och så är också ämnet raka motsatsen till det som kvinnan gjorde. Nu handlar det plötsligt om pengar.
Ibland händer det att det brister. Att alla murar som vi har byggt upp omkring vårt hjärta och vår själ faller och att vi bara överflödar av kärlek. Då brister hjärtat och kärleken strömmar fram. Så var det nog för kvinnan i Betania. De andra evangelisterna berättar lite mer om henne. Hennes liv var inte alls lätt – hon har haft det tufft. Men nu står hon naken inför Gud och känner att Gud inte vill döma henne för den hon är – utan att det är sann kärlek som Gud möter henne med. Hon kunde se den osynlige, Gud själv, i Jesus. Hon kunde kanske inte sätta kloka och bildade ord på det hon kände. Och kanske tänkte hon inte ens efter. Hon följde sitt hjärta.
Sådana tillfällen finns också i våra liv, när kärleken bara flödar över och vi slutar tänka och fundera kring vad vi gör. De är inte många, och de går definitivt inte att planera eller att schemalägga. De är som kvinnans handling i Betania: överraskande, oförskämda, ovanligt. Det är först i efterhand, i bakspegeln, som vi får en aning om vad som hände. Det är spontana livsyttringar som är helt igenom goda.
Sådana spontana livsyttringar är inte beräknande, inte planerade. Det är därför Jesus inte ger kritikerna rätt. I det kvinnan gjorde finns inget ont, och det är inte fel, överhuvud taget inte. Avunden och synden behöver sådana här livsyttringar för att kunna finnas. De är destruktiva, men först måste det finnas något som de kan förstöra. Också detta är trons kamp: Att låta sig genomströmmas av kärleken och livet, att ge vidare det man har fått, trots att att det finns så mycket hat och avund och ondska i världen.
Egentligen kan man inte ens säga att vi människor kan göra sådana livsyttringar. I själva ögonblicket som vi planerar en sådan handling för att uppnå något eller visa något tappar det hela ju sin mening. Det är just det spontana, det oplanerade, som är grejen, och framför allt: att det inte är till för att uppnå något syfte.
Det som vi kan göra är att dra ner på murarna som förhindrar att vi allt oftare drabbas av en sådan här spontan godhet. Att vänja sitt huvud vid att sluta räkna vad grejerna är värda i pengar. Det är svårt. Eller att släppa kontrollen över min tidsplanering och lägga in stunder där inte jag gör så mycket utan där det finns tid för att bli drabbad av livet som pågår. För det har med gränserna att göra. Jesus säger: ”Hon har gjort vad hon kunde.” Det är uttömmande, mer kunde hon inte. Vi gör oftast inte allt vi kan, utan bara det vi vill.
Jag tror inte att kvinnan tänkte så mycket på att Jesus skulle behöva en smörjelse på vägen till korset. Jag tror hon visste inte något om detta överhuvud taget. Det är Guds verk, att skapa mening i den spontana godheten. Att det ändå blir bra, det vi gör.
Slutligen: Kvinnans tjänst är större än hon kan förstå vid det här läget, kanske större än alla som är med kan fatta. Jag tänker på påsk-morgonen, när kvinnorna går till graven. Det står i Markusevangeliet längre fram:
När sabbaten var över köpte Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome välluktande kryddor för att gå och smörja honom. Tidigt på morgonen efter sabbaten kom de till graven när solen gick upp.Ni vet ju hur den berättelsen slutar. Det blir aldrig någon smörjelse, eftersom det inte finns något lik. Graven är tom.
Det är i den tomma graven på påskmorgonen som all kärlek bottnar. Där blev du och jag befriade från alla murar, från hat och synd och avund. Där brister kärlet än en gång, denna gång för alla. Nu är det Gud själv som gjuter ut: Jesu blod – för dig utgjuten. Där får vi smaka och lukta och känna på Guds kärlek.
Och här finns inga murar. Alla får komma och ta emot vad Gud ger. Jag tror att kvinnan i Betania finns med i gemenskapen kring altaret. Hon som smorde Jesus inför begravningen, och som kände djupt i sitt hjärta att han hade räddat henne, utan att hon kunde sätta ord på det.
Innan vi bekänner vår kristna tro sjunger vi tillsammans en sång som kunde varit kvinnans:
Sång: ”Så länge jag lever.”
Är det dags för fredagsmys?
Predikan på Askonsdagen 2011 (”Bön och fasta”)
Man 11-15; 2 Kor 7:8-13; Luk 5:33-39
Nu är det dags för fredagsmys! Det som började som en reklamslogan för ett chipsmärke har blivit ett fenomen i samhället. Och nästan tre procent av Sveriges befolkning är medlemmar i facebook-gruppen ”Vi som älskar fredagsmys”. En ritforskare vid etnologiska institutionen i Lund menar att fredagsmyset har blivit en modern rit. Och i en artikel i DN kallades fredagsmyset till och med för ”barnens heliga rit”.
Lördagsgodiset kan vara ännu heligare – för de barn som verkligen inte får äta godis under veckorna. Också det kan bli en andaktsfull rit, och kanske har ni sett hur barn plockar ihop sina små påsar med lördagsgodis på ICA en fredag eftermiddag eller lördag förmiddag.
Jag tycker inte att det är något fel i det. Fredagsmys och lördagsgodis – och ett annat exempel är lill-lördagen – de tyder på att det är ett mänskligt behov att strukturera sin vardag, att dela upp den i olika faser. Vi behöver markera skillnaden mellan helg och vardag, mellan privat och offentligt, mellan lugnt och arbetsamt. Utan en yttre struktur skulle det vara svårt att leva. Själen behöver hållpunkter, och de kan vara så olika som vi människor är olika. Så det är inget fel i det. Däremot kan man fråga vad den djupare meningen med fredagsmys och lördagsgodis är, och vem som tjänar på dem. Men det är en annan fråga.
Fariséerna och de skriftlärda anklagar Jesus för att hans lärjungar inte håller sig till seden. Och när Jesus svarar så tar han avstamp i det dåtida sättet att strukturera sin vardag. Han vet mycket väl om skillnaden mellan fasta och fest, men så länge som brudgummen, alltså Jesus, är hos festsällskapet, alltså lärjungarna, så är det minsann fest – och inte fasta. Det kände sig också de första kristna igen i, de som läste Lukas evangelium. De hade en dag då de firade och bröt all fasta – det är söndagen. Innan kyrkan började fira påskfesten varje vår så började hon fira söndagen som uppståndelsens högtid. Så kyrkan är från början en söndagsrörelse.
På andra sidan finns det där med fastan. ”Men det skall komma en tid då brudgummen tas ifrån dem, och när den tiden är inne kommer de att fasta.” Också fastan har sin plats i den kristna veckan. Långt innan kyrkan började fira långfredag en gång om året så var fredagen den dagen då man kom ihåg Kristi lidande och död. Då fastade man, och åt inget kött. Här och där finns det kvar – att på fredagen ska det ätas fisk eller kyckling.
Bakom allt detta står en viktig sak som människor i alla tider har förstått, om än omedvetet: Vi människor behöver en takt, en struktur i våra liv, då blir det lättare att leva. Veckan är en sådan takt, skillnaden mellan helg och vardag. Kyrkoåret är också en sådan takt, med dess olika stämningar och infallsvinklar.
Nu går vi alltså in i fastan, upp till Jerusalem. I år så håller jag upp det här med fastan. Ni har kanske läst mina rader i kyrkobladet eller till och med kollat in fastebloggen. Om ni inte har gjort det, gör det! För jag vill inbjuda dig till en annorlunda fastetid i år. Kanske tycker att det är svårt att avstå något. Ja, det är ju meningen. Eller så undrar du om det är nödvändigt. Nej, det är det inte. Men jag hävdar med bestämdhet att det är bra för dig att gå in i Guds takt.
När Jesus talar om nya och gamla plagg och nytt vin i gamla vinsäckar, så tänker han på det nya. Det är inte bra att ha sönder nya plagg för att hålla ihop det gamla. Och det är inte bra att förstöra gott nytt vin genom att transportera det i gamla säckar. Så är det också med himmelriket: Det är inte bra att ta en bit av himmelriket och sy in det den gamla vardagen. Och det är inte heller bra att fylla himmelriket i ditt gamla livs säckar - för då går det till spillo. I ett av sina vägmärken skriver Dag Hammarskjöld:
Du kan inte leka med djuret inom dig utan att bli helt djur,
leka med lögnen utan att förlora rätten till sanningen,
leka med grymheten utan att mista sinnets mjukhet.
Den som vill hålla sin trädgård ren reserverar icke mark för ogräs.
Det ska vi ägna fastetiden åt. Att rensa upp i själens trädgård, och att inte gå förbi de mörka vrårna och våra egna tillkortakommanden. Det är inte mycket som inte blir till aska till sist. Samtidigt kan vi ta förgängligheten på så stort allvar, eftersom vi vet att Gud kan skapa nytt även ur en hög aska.
Då blir fastan inte ett försök att vinna rättfärdighet inför Gud, utan istället ett försök att som Guds älskade barn leva ett anständigt och gott liv. Det innebär att stanna upp och fundera på vad vi egentligen håller på med, hur vi har det och hur vi vill ha det.
Och så finns som litet extra ett tydligt evangelium: Du måste inte vara duktig på att fasta för att vara Guds älskade barn. Men eftersom du är Guds älskade barn har du kraften att ta ditt liv i egna händer och gestalta det så att du blir till din egen och dina medmänniskors glädje.
Att gå in i Guds takt av bön och fasta, glädje och fest, det betyder att bli medveten om de egna gränser och möjligheter. Att inse och rätta till när jag har överskridit mina gränser eller inte använder mina möjligheter fullt ut. Det är den bästa förberedelsen inför firandet av Kristi uppståndelse om sex och en halv vecka. Och det är den bästa förberedelsen inför vår Herres återkomst vid den tidpunkten som han har bestämt.
Eller, som en biskop i den engelska kyrkan har sagt:
Ju mer allvar det är i fastan,
ju mer glädje det blir vid festen.
Jesus går först.
Predikan på Fastlagssöndagen 2011 (”Kärlekens väg”)
Höga v 8:6–7; 2 Kor 5:14–21; Mark 10:32–45
Se, vi går upp till Jerusalem. Vart ligger detta Jerusalem för dig? Det stället som du är rädd för, den situationen, som vore värst för dig? Det är en svår fråga och det är inte lätt att vara ärlig, inte ens ärlig mot sig själv. Men djupt i in människans hjärta finns också rädsla. Rädsla att förlora den eller dem man älskar, rädsla att gå miste om det viktiga i livet. Rädslan att inte duga, att inte räknas, att inte ses.
Oftast tror jag att vi inte är medvetna om att den rädsla finns. Men när vi hamnar på vägen till vårt eget Jerusalem, då blir vi medvetna om den. För hur ska man orka gå den väg, till mitt eget Jerusalem, in i rädslan och till sist in i det oundvikliga, in i döden?
Det fanns en tid då Fastlagssöndagen var startskottet för fastan. Då tänkte man just på den här dagen på Jesus som började sin vandring mot korset. ”Jesus och hans lärjungar var nu på väg till Jerusalem.” Det låter ganska opretentiöst, som evangelisten Markus berättar detta. Men de kristna som läser hans berättelse har hört hur den slutar. Det är därför de läser den, de ville veta hur han var, Jesus från Nasaret. Jerusalem, det vet dem, det betyder: Jesus och hans lärjungar var nu på väg mot korset och döden. Och så säger ju också Jesus till sina lärjungar: Människosonen skall utlämnas och dödas och efter tre dagar skall han uppstå.
Men de som läste Markusevangeliet, de kände också slutet. Det var ju därför de överhuvud taget hade hört om Jesus. Eftersom graven var tom på påskmorgonen! De vet alltså också att korset inte är slutet, utan att själva döden blir till ett gigantiskt segertecken för Gud.
”Jag går mot döden var jag går”, så står det i en psalm. Och om vi tänker efter så stämmer ju det: Från och med födelsen kan vi förlora livet. Men oavsett vart vägen till ditt eget Jerusalem leder dig och hur det ser ut inom just dig. Oavsett vad du är mest rädd för i hela ditt liv, så har Jesus varit där.
Idag har Laila (namn ändrat) döpts, och det säger ju Jesus i texten: Det dop som jag döps med skall ni döpas med. Att Laila är döpt betyder att hon är innesluten i de ”många” som Jesus gav sitt liv till lösen för. Det dopet Jesus talar om är döden och uppståndelsen. För det döps man in i, i död och uppståndelse. Att vara döpt betyder då att vara död och begraven – och att vara uppstånden med Jesus. Aldrig är vi ensamma, varken i död eller uppståndelsen. Eftersom Jesus är där.
Den första meningen är den viktigaste i dagens evangelietext, och du får gärna slå upp den i din psalmbok, på sidan 1348. Den verkar så oviktig, men läs den noga, för den handlar om dig: ”Jesus och hans lärjungar (det vill säga du och jag) var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick före dem.” Jesus går före oss. Vi behöver inte lösa livets gåta själv, och inte hitta egna vägar till evigheten. Det är okej att vara rädd. För Jesus förklarar inte bort rädslan och förlöjligar inte den. Han går in i den, och bär oss igenom den. Så blir din rädsla till sist till ett gigantiskt segertecken för Gud.
Han gick den svåra vägen. Han bar sitt eget kors.
Han bad: ”Min Gud, förlåt dem.” Han led och dog på Golgata.
Han gjorde det för oss, för alla och för oss. (Sv.Ps. 432)
Herre, till vem skulle vi gå?
Predikan på Sexagesima 2011 (”Det levande ordet”)
Jer 23:23–29; Hebr 4:12–13; Joh 6:60–69
Jag hör dem tala, de som lämnade Jesus i Kafarnaums synagoga. Han hade talat om himmelsk bröd. De är upprörda. En säger: ”Han ljuger ju – av hans bröd kan man inte bli mätt i magen.” En annan svarar: ”Nej, och inte rik heller. Inte kan man väl bygga ett fungerande företag på kärlek som affärsprincip!” En tredje blandar sig in: ”Jag har bråttom hem, och jag har inte tid för andligt snack.”
Det finns säkert många anledningar för människorna som gick hem, som är förbannade och arga över att de offrade sin tid för att lyssna på Jesus. De står inte ut med det han säger. Det är så radikalt, så annorlunda. Det stör dem. Antingen är han Messias, men då på riktigt, man ska kunna se och räkna och smaka det, man ska kunna tjäna på det. Eller så är han inte det, och då är det inte lönt att lyssna.
De har ju rätt, människorna i Kafarnaum. Detta goda budskap, evangelium, är verkligen outhärdligt och svårt att lyssna på och ännu svårare att ta till sig. Dess budskap – att det inte spelar någon som helst roll vad du presterar utan att du duger som du är – passar inte in i vårt samhälle. Det är många som inte vill höra evangeliets budskap, det stör bara med en andlig dimension. För många blir mötet med livets Gud – och det är ju också alltid ett ärligt möte med sig själv – outhärdligt.
Jag tillhör dem. Åtminstone en del av mig tillhör dem. Den delen som skäms över att jag behöver någon som hjälper mig, som fixar det åt mig. Den delen som skäms att jag inte lyckas helt med det där anständiga livet som jag så gärna vill leva. Som drar mig till pengar och framgång, som vill låta mig tro att jag bara måste skaffa mig det jag behöver för att få frid. Det är syndaren i mig, som drar mig bort.
De tolv stannar kvar. Genom att vara kvar visar de vilka de är: Gud har gett dem gåvan att komma till Jesus och att stanna kvar. ”Du har det eviga livets ord och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Det är skrivet i perfekt på grekiska: Man skulle också, kanske till och med hellre, kunna säga: ”Du har det eviga livets ord och vi har börjat att tro och vi har börjat att förstå att du är Guds helige.” Svaret är lite nonchalant, egentligen. ”Jo, hade det funnits någon annan, så hade vi kanske också gått dit.” Men så är det, det fanns ingen annan som kunde stilla deras längtan efter ett levande ord. Det hade aldrig funnits någon annan och det skulle aldrig mer finnas någon annan. Därför är det bra att lärjungarna stannade kvar.
För detta visste inte de som gick därifrån. Att just där, i outhärdligheten, när vi når våra gränser, sker gudsmötet. Såsom det skedde för Jakob, när han kämpade med Gud vid floden Jabbok. Såsom det skedde för Moses, när han ensam gick Gud till mötes, upp på berget Sinai. Såsom det skedde för Daniel, när han kastades ner i lejongropen för att dödas. Såsom det slutligen skedde vid dödens gräns, på Golgata. Det är inget bekvämt budskap. Det är korsets dårskap, som Paulus säger, ”en stötesten och en dårskap för hedningarna, men för de kallade en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:23–24).
Och så är det vi, som idag söker sig in i den outhärdliga närvaron. Vi som längtar hit och ändå bort. När vi beger oss in i Guds sfär, i förlåtelsens sken, då börjar vi inse att det inte bara finns ljus i oss. Vi kastar en och annan skugga, också.
Denna söndag heter Sexagesima, och det är idag man firar reformationsdagen i Sverige. Jag tycker att det är synd att reformationsdagen hamnar lite i skuggan. Alltför många gånger faller den bort för Kyndelsmässodagens skull. Egentligen tycker jag att reformationen borde få en egen dag och inte knytas till det temat som verkade passa bäst: ”Det levande ordet”. För reformationen handlar om det som – åtminstone för mig – är grundläggande i min tro: Evangeliets budskap, som är att det inte spelar någon som helst roll vad du presterar utan att du duger som du är. Du får komma till Jesus och till och med det har du fått som gåva av Fadern, för att säga det med dagens evangelietext.
I reformationens språk kan man uttrycka det så här: Vi är simul iustus et peccator, samtidigt rättfärdiga och syndare. Men Jesus ser bara rättfärdigheten i oss. Inte för att vi kan dölja det andra för honom. Utan för att vi behöver upprättelse. När vi fortfarande ber om det är det samtidigt realitet. Minsann, vi är upprättade och rättfärdiga, vi har fått liv i överflöd. Vi tror inte på en ideologi eller en bok, inte på avlatsbrev, inte på en berättelse eller en historisk händelse. Utan det som drabbar oss i tron är en person, en rörelse, en händelse. Därför kan vi aldrig äga det eller förfoga över det. Martin Luther skriver i sin Lilla katekes:
Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus. Utan jag tror att den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.Detta är reformation. Att vår gudsrelation är som kyrkan: reformata et semper reformanda, förnyad och ständig i behov av förnyelse. Jag tror att vara luthersk kristen idag betyder att låta sig beröras av Gud, att vara öppen på den Helige andes stilla sus, varje dag på nytt. Då blir detta, att vara lutheran, inte något som skiljer oss åt från katoliker och frikyrkor. Utan då blir det något som alla kristna borde vara: förnyade och i ständig i behov av förnyelse.
Och så kommer min tvivel tillbaka: Är det så enkelt? Ja, säger Kristus till mitt hjärta och till ditt hjärta: ”Jag kom ju inte bara för två tusen år sedan för att vara himlens bröd för några i Kafarnaums synagoga. Jag kom varje dag sedan dess och jag är här idag för att ge mig själv åt er, för att stilla ert hunger efter mening och uppfyllelse. Inte för att ni förtjänar det. Utan för att ni behöver det.”
I förtröstan på att detta är sant kan vi svara så som lärjungarna: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi har börjat tro och vi har börjat förstå att du är Guds helige.”
Det är deras trosbekännelse. Och nu kommer vår.
”Vem är han som väntade på dig?”
Predikan på Septuagesima 2011 (”Nåd och tjänst”)
Vish 11:22–26; Fil 3:7–14, Matt 19:27–30
I 20 minuter väntade guldmedaljören Bjørn Dæhlie vid mållinjen. I 20 minuter lät han alla andra vänta på honom. För det var ”en löpare kvar i skogen”, som han sa. Egentligen var loppet avslutat och de ville dela ut medaljerna. Bjørn Dæhlie – tidernas mest framgångsrike vinteridrottare – hade precis vunnit guld över 10 kilometers längdåkning. Men han vänta och lät alla andra vänta. Det var en längdskidåkare från Kenya som var kvar i skogen. Han hette Philip Boit och han kom i mål 20 minuter efter Dæhlie, som siste, på 92:a platsen. När han kom i mål väntade Bjørn Dæhlie och kramade om honom.
De två var gäster i tv-programmet Skavlan för en vecka sedan. Nu, 13 år senare, ska Philip Boit avsluta sin karriär vid vm:et i Oslo. Där har de berättat hur det här kom sig, och att det var en början på en stor vänskap som har bestått sedan dess. Philip Boit har till och med kallat sin son efter Bjørn Dæhlie för att hedra honom. Sonen heter Dæhlie Boit.
Vi kan ju fråga oss vem av de här två vi liknar. Är vi den som vinner, och som väntar? Eller hade vi gått vidare till medaljerna och kanske redan suttit i presskonferensen när den siste kommer i mål? Eller är vi kanske den som kommer in bland de sista, på 92:a platsen? Eller är det kanske till och med så att vi fortfarande finns kvar i banan, med målet i sikte, men att vi inte är där än?
Paulus använder en liknande bild i brevet till församlingen i Filippi. Jag läser några verser en gång till (3:12–14):
Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.
Sådana här sportmetaforer är alltid lite farliga. Det här handlar inte om att det bara finns tre platser på pallen, bara tre medaljer. Det handlar inte heller om att man måste vinna, att man måste duga. För det har vi gott om i våra liv, sammanhang där det är viktigt att vinna och att duga och att kunna visa upp sin kunskap och kompetens och duglighet. Det är inte det som Paulus avser.
För honom handlar det istället om ansträngningen, om försöket. En mening i texten kan vi titta närmare på för att förstå: ”Jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.” Den meningen är evangelisk i god mening. Det som har hänt först är att Kristus Jesus har fått grepp om oss. Det är dopet – att låta Kristus ta över. Så som han har gjort med Nils (namnet ändrat) idag. Jesus lovar: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Sedan, eller just eftersom Kristus har fått grepp om Nils och dig och mig, så gör vi allt för att gripa det.
Det är ”att leva i sitt dop” – att inte ge upp striden för det goda, att inte glömma kärleken till sin nästa och att aldrig sluta förundras över Gud och allt han gör. Som ett lopp är det ansträngande att leva, och ibland till och med farlig. Livet är livsfarligt! Och livet innebär uppbrott, från föräldrar och vänner, från land och folk, från gamla vanor och konstiga idéer.
Vi har inte Gud i vår hand.
Men vi ska leva i vissheten om att han bär oss i sina händer.
Den kenyanske skidåkaren Philip Boit berättar hos Skavlan om hemkomsten till Nairobi i Kenya efter det här märkvärdiga 10-kilometers-loppet. Den fråga som de flesta ställde först var: ”Vem var han som väntade på dig?” De trodde att de två måste ha varit vänner sedan länge. Men då fick de höra att de inte ens kände varandra innan men att vänskapen började just då.
Det här går detta med ”nåd och tjänst” ut på. Att ta emot nåden – det är Kristus som först får grepp om mig. Och att leva i tjänst gentemot Gud, min nästa och mig själv. Det handlar inte om att komma i mål först. Utan det handla om att följa i Jesu Kristi spår och om att veta att hur mycket tid det än tar mig och hur ofta jag än faller, så väntar han vid målet. Vi ska inte blicka tillbaka på våra misslyckanden hela tiden och vi ska inte bekymra oss om vi nu hamnar på 92:a eller 93:e plats. Glöm det som ligger bakom dig. Sträck dig framåt! Löp mot målet för att vinna!
Om vi ställer frågan till oss själva: Vem är han som väntar på mig? Då blir svaret enkelt. Jesus Kristus väntar på oss vid mållinjen. Med en tålamod och kärlek, med en öppen famn och med ärlig vänskap, så som Bjørn Dæhlie väntade på Philip Boit, vid vinter-os 1998 i Nagano.
Ära vare Fadern…
